Otis vaknar strax innan kl 6. Gäsp! Han väcker syrran och då är allt i full gång. Det har i alla fall börjar bli ljust. Efter lite funderingar övertalar jag mig att ta en joggingrunda - och vilket bra initiativ!

Snörar på mig skorna och drar ner till stranden. Solen strålar har inte kommit fram där än, lite moln på himlen och det fläktar lätt. Kent håller mig sällskap (i ipoden) med en bra rytm. Jag känner mig så nöjd och tänker på hur det är hemma (har nu iefterhand läst din kommentar Agneta och känner mig ännu mer nöjd med tillvaron här).

Man är knappast ensam på stranden som man kanske kan tro så här tidigt på morgonen, det är en del ute och går, joggar eller badar. En del hundar springer omkring och jag får sakta in farten lite för att undvika missförstånd (och ev rabies), vill inte att hundarna ska tro att jag vill leka... Det sägs att stranden är 4 km lång, vill gärna tro det när jag sprungit fram och tillbaka på dryga 30 minuter. Nåja, är mycket nöjd ändå och avslutar med ett dopp i det blå. Dags för frukostbufffé.

En upplevelse som kanske kan liknas lite med höstrusket hemma - igår när vi skulle gå hem från ett besök hos en familj som bor på den norra stranden satte ett riktigt monsunregn igång. Regnskyddet på vagnen och vi tar till löparsteget och sular hem dyngsura. Blött men ack så uppfriskande och härligt. Väl hemma avtar regnet. Skönt med lite svalka!

- Daniela